255
Albums Rated
2.69
Average Rating
23%
Complete
834 albums remaining
Rating Distribution
Rating Timeline
Taste Profile
2010
Favorite Decade
Soul
Favorite Genre
other
Top Origin
Critic
Rater Style ?
14
5-Star Albums
34
1-Star Albums
Breakdown
By Genre
Top Styles
By Decade
By Origin
Albums
You Love More Than Most
| Album | You | Global | Diff |
|---|---|---|---|
|
Time Out Of Mind
Bob Dylan
|
5 | 3.21 | +1.79 |
|
Low-Life
New Order
|
5 | 3.29 | +1.71 |
|
The Man Machine
Kraftwerk
|
5 | 3.31 | +1.69 |
|
From Elvis In Memphis
Elvis Presley
|
5 | 3.34 | +1.66 |
|
Music From Big Pink
The Band
|
5 | 3.35 | +1.65 |
|
Darkness on the Edge of Town
Bruce Springsteen
|
5 | 3.42 | +1.58 |
|
Blackstar
David Bowie
|
5 | 3.48 | +1.52 |
|
Exile On Main Street
The Rolling Stones
|
5 | 3.59 | +1.41 |
|
The Velvet Underground & Nico
The Velvet Underground
|
5 | 3.61 | +1.39 |
|
A Grand Don't Come For Free
The Streets
|
4 | 2.64 | +1.36 |
You Love Less Than Most
| Album | You | Global | Diff |
|---|---|---|---|
|
Jagged Little Pill
Alanis Morissette
|
1 | 3.72 | -2.72 |
|
Out Of The Blue
Electric Light Orchestra
|
1 | 3.63 | -2.63 |
|
Sheer Heart Attack
Queen
|
1 | 3.63 | -2.63 |
|
Jazz Samba
Stan Getz
|
1 | 3.56 | -2.56 |
|
Moving Pictures
Rush
|
1 | 3.56 | -2.56 |
|
Illinois
Sufjan Stevens
|
1 | 3.5 | -2.5 |
|
Blood Sugar Sex Magik
Red Hot Chili Peppers
|
1 | 3.48 | -2.48 |
|
Tidal
Fiona Apple
|
1 | 3.46 | -2.46 |
|
Synchronicity
The Police
|
1 | 3.4 | -2.4 |
|
Hybrid Theory
Linkin Park
|
1 | 3.39 | -2.39 |
Artists
Favorites
| Artist | Albums | Average |
|---|---|---|
| David Bowie | 3 | 4.67 |
Least Favorites
| Artist | Albums | Average |
|---|---|---|
| Yes | 3 | 1.67 |
| Fiona Apple | 2 | 1.5 |
| Queen | 2 | 1.5 |
| Hole | 2 | 1.5 |
| The Who | 3 | 2 |
Controversial
| Artist | Ratings |
|---|---|
| Neil Young | 5, 2 |
5-Star Albums (14)
View Album Wall
Popular Reviews
Elbow · 1 likes
2/5
Ännu ett intetsägande indierockband från 00-talet som ingen längre minns.
4-Star Albums (40)
1-Star Albums (34)
All Ratings
Venom
2/5
Något bättre än förväntat.
The Velvet Underground
5/5
Klassikernas klassiker. Med rätta. Inspelningsljudet kunde ha varit bättre, även med 1967 års mått, men det är verkligen en randanmärkning.
Blur
2/5
När Blur glömde skriva melodier. Med undantag för Death of a party.
The Who
3/5
Bra arenarock. Jävlar vilken trummis Keith Moon var. En stark trea.
Alanis Morissette
1/5
Ally McBeal-grunge. Jag vill inte höra det igen
Parliament
3/5
Svängig funkfest. Men kanske roligare att vara med på festen själv än att lyssna på den. Har också lite svårt för crazyfunken.
Bon Jovi
2/5
New Jerseys näst största. Klär man av pudelrock-kostymen finns här några hyfsade Springsteenpastischer.
Nine Inch Nails
1/5
Har inget att säga om detta. Det här är inte min grej bara.
Bob Dylan
4/5
En av Dylans bästa album med en av Dylans bästa låtar, Tangled up in blue. Bra kompband här, tyvärr väljer han att bara göra hälften av låtarna med det.
4/5
Fyra odödliga anthems radar upp sig redan på A-sidan. På B-sidan något mer anonyma låtar. Ovanligt luftig och organisk ljudbild för att vara 1987.
Arctic Monkeys
2/5
Arctic Monkeys har säkert haft roligt i replokalen. Men det är mest tröttsamt och enformigt att lyssna på.
David Bowie
5/5
Nästan större än musik. Ingen låt tar över, bara högsta nivå från början till slut. Bowies sång när den är som bäst, använder alla tonlägen. Ljudbilden, Roy Bittans piano, den starkt mixade basen, trummorna. Tiden stannar. En stark femma.
Radiohead
3/5
Inte en skiva jag tänker på som ett av Radioheads stora album. Inget epokgörande. Men det låter ändå bra. Gillar den minimalistiska tajta ljudbilden.
Fiona Apple
1/5
Om man bara ska lyssna på 1001 album innan man dör, varför skulle någon vilja lyssna på detta. Ingenting griper tag. Ointressant sång, helt meningslösa låtar och aptråkig produktion.
Eric Clapton
2/5
Min enda erfarenhet av Clapton sedan tidigare är Layla, Tears in heaven och trötta bluessolon. När första låten rullar igång här känns det betydligt piggare. Men så är Clapton ingen sångare av rang och det är det stora problemet med den här skivan. Det är 10 habilt framförda låtar, men också rätt identitetslöst.
The Mars Volta
1/5
Inte något som faller mig i smaken.
Jimi Hendrix
3/5
Man kan inte bortse från Hendrix enorma betydelse för gitarrrocken, hårdrocken, men också jazzen (Bitches brew), som skulle komma. Jag har aldrig tidigare lyssnat på hela skivan. Den var säkert experimentellt, nydanande, sinnesvidgande i sin tid. Och ur det perspektivet är den också intressant att lyssna på i dag. Tycker jag den är bra? Ja, en del låtar absolut. Kommer jag lyssna på hela skivan igen? Kanske inte. Skulle jag bry mig om den om den släpptes i dag? Tveksamt.
The Allman Brothers Band
1/5
Det kunde ha varit fler riktigt långa gitarrsolon.
Beastie Boys
4/5
En smågalen resa genom punk, funk, hip hop med mera. Topparna är höga och Sabotage är verkligen ett monster varje gång. Gillar verkligen hur bas och trummor låter, oavsett samplade eller live. Kanske lider skivan av lite för många spår och hardcore-punken känns något apart. Å andra sidan skapar den omaka mixen och kasten mellan stilar en helhet på något sätt.
Magazine
3/5
Tidigare ohört för mig. Är rätt förtjust i postpunk-eran överlag och här finns absolut en del lyssningsvärt, (My Tulpa, Shot by both sides, Light pours out of me) i synnerhet när det blir mer post än punk. Som helhet höjer det sig inte över genomsnittet i genren.
Sufjan Stevens
1/5
Två okej låtar: Chicago och Casimir Pulaski day. Resten borde ha stannat på idéstadiet.
Faust
3/5
Svår och svårbedömd skiva. Rytmiskt orytmisk. Kantig sång. Det gör lite ont. Påträngande. Är det ljudkonst eller är det musik? Troligen före sin tid 1973 och till inspiration för efterföljande artister.
Sammantaget ändå mer intressant än bra att lyssna på.
U2
4/5
U2:s bästa. Sedan gick det bara utför, även om spinoff-skivan Zooropa har sina ljusglimtar. Känns som varje låt var en singel. Ett, nog nödvändigt, stilbrott från gruppens 80-tal. Acrobat är värd att lyftas fram. En stark fyra.
Violent Femmes
3/5
De har hittat en egen stil med sitt halvakustiska garagesound. Överlag bra låtmaterial, men utförandet emellanåt lite svajigt. Bästa spåren: Gone daddy gone, Please do not go, Confessions och avslutande Good feeling som skulle kunna vara från någon av Belle and Sebastians tidiga alster.
Hanoi Rocks
2/5
Det här var innan Stevie Klasson gick med i bandet. Det är inte utan att man undrar vad det här albumet hade kunnat bli om han hade varit med i bilden redan här. Men det kan vi bara spekulera i.
Med det sagt, inledande Malibu beach nightmare är ändå rätt medryckande.
The Associates
1/5
Det är okej tills sången kommer in.
Britney Spears
2/5
Cheiron-soundet runt 00 är ett tidsdokument. Därav har jag inget problem med att den här platsar på 1001 album. Men jag behöver inte tycka det är bra för det.
R.E.M.
3/5
REM pre-Losing my Religion, när de fortfarande kunde kallas alternativa och lät lite råare. The One I Love och The End of the World As We Know It känner man ju till. Resten har jag nog inte hört tidigare. Även Finest Worksong och Stange är bra. Trots det kan man förstå varför det megastora genombrottet skulle vänta ytterligare några år. Stipes sång är absolut där. Men låtarna lite identitetslösa överlag.
Elvis Presley
5/5
Kan man ge full pott till ett skiva som till största delen är et coveralbum? Ja, när leveransen är så här total fokuserad och innerlig. Elvis är bättre än någon annan gång under sin fantastiska karriär och han äger varenda låt.
Och bandet… BANDET! Helt fantastiskt. Lyssna på basen och trummorna, starkt mixade, som lägger den grund som Elvis kan luta hela sin enorma kraft emot.
Och trots ett 30-tal musiker krediterade blir det aldrig överlastat. Alla vet precis sin plats.
Lyssna på gitarrerna som aldrig tar över, de bara fyller i med små geniala och effektiva licks. Och förstås den soul- och gospelosande körsektionen.
Klockren femma.
Fela Kuti
3/5
Rytmiskt och svängigt. Bäst när blås och orgel går igång. Minst bra när det sjungs.
Sonic Youth
3/5
Bitvis rätt svårtuggad materia, denna mix av punkrock och dronermusik. Gillar Sonic youth bäst i låtar som Dirty boots och Kool thing, där de är både melodiösa och mothårs.
Bra skivomslag - som ser ut som musiken låter.
Adele
2/5
En av hitlistornas bästa röster. Stark, hes, lätt beslöjad. På hennes första skivor fanns en del lovande ansatser, åt blue eyed soul-hållet. Här är hon tyvärr helt uppslukad av storproduktion och svulstiga Eurovision-ballader.
MGMT
3/5
MTGM är inte något albumband. De kan konsten att avfyra rökare som Time to pretend och Kids. Men däremellan mest utfyllnad, inte dåligt, men bara inte särskilt minnesvärt. En trea för de två nämnda låtarna.
Led Zeppelin
3/5
Nu är jag ingen expert på Zeppelinarna, men det finns en del rätt oväntade infall här.
Countryn i Down by the seaside, Jerry Lee Lewis-klinket i Boogie with Stu, funkbluesen i Trampled by the foot. För att nämna några.
Utöver det riffas det också på i mer väntad stil. Ibland riktigt bra, ibland rätt stillastående. I melodiska delar är Kinks inte långt borta.
Symfonirocken i Kashmir är däremot mycket överskattad.
2/5
Önskar att mer hade låtit som avslutningsspåret. Även om den Beach boyska mittenfasen i öppningsspåret och avslutningsstycket i andra spåret också har en poäng. Vacklar mellan tvåa och trea, men magkänslan säger till slut två.
The Cure
3/5
Det är verkligen ett säreget album som man bör höra innan man dör. Det hypnotiska stelopererade trumkompet, de svävande effektdränkta gitarrerna, Robert Smiths sång som flyter runt utan några riktiga melodier. Liknar verkligen ingenting annat. Men från den här Cure-eran lyssnar jag personligen hellre på Faith och Seventeen seconds.
Gang Starr
4/5
Jag var definitivt inte på hiphop-tåget när det här släpptes. Men man är inte sämre än att man kan ändra sig. Det här är hiphop som hiphop ska låta, tycker jag idag. Men symptomatiskt för genren är också att det trycks in lite för många låtar på ett album. Så även här. Mot slutet av skivan början det kännas som man hört det förut.
The White Stripes
3/5
Det går nästan inte att lyssna nyktert på Seven nation army efter alla möjliga och omöjliga sammanhang som det riffet har brölas. Man får erkänna att de lyckats få till en modern klassiker där. Men roligare att lyssna på flera andra låtar, som There’s no home for you here, I want to be the boy… och In the cold cold night. I längden blir det lite tunt med gitarrock utan bas.
Metallica
3/5
Melodisk hårdrock 1991 utan att det blir pudelrock. Jag gillar tyngden. Hitsen Enter Sandman och Sad but true är bra låtar. Det finns fler. Några gitarrsolon för mycket kanske och det klickiga trumljudet är lite störande.
Sly & The Family Stone
3/5
Bra, men inte fantastisk. Rätt lättviktiga låtar, förvånansvärt nära traditionell 60-talspop emellanåt. Bäst: Everyday people och Don’t call med n—-, whitey. En ganska stark trea.
Metallica
1/5
Nej, jag orkar inte.
Jefferson Airplane
2/5
Summer of love-rocken har inte åldrats så bra. De folkcountry-iga spåren är bättre, som How do you feel? och DCBA25.
Michael Jackson
3/5
Starkt album i 5 spår. Sedan kraschlandning ner i balladträsk. Näsan över träskytan igen i avslutande Burm this disco out.
Sade
4/5
Vet inte om jag ens hört hela den här skivan tidigare, mer än enstaka låtar och framförallt Smooth operator då. Verkligen bra och hög jämn nivå från första till sista ton. Inga svackor. Helt rakt, ärligt, strävt framfört utan åthävor. Släppt 1984, men kunde ha varit 2024. Förvånsvärt bra åldrat. Stark fyra.
George Jones
3/5
Jag älskar George Jones sätt att framföra sina sånger. Men problemet med honom, och flera andra högproducerande crooners från countryns guldålder, är att de gjorde många fantastiska låtar, men sällan riktigt starka album. Här finns guld, t ex titelspåret och She told me so, men också dussinlåtar som George Jones kunde spotta ur sig av redan innan han hunnit dricka upp sin första förmiddagsgrogg.
Men… han var i alla fall en av countryns bästa röster, så alltid värd att lyssna på.
Ramblin' Jack Elliott
2/5
Säkert viktig som musikhistoria och inspiration för artister som senare inspirerade andra artister o s v. Men inte så roligt att lyssna på i dag tyvärr.
Brian Eno
1/5
Nej, det här går inte.
The Temptations
4/5
Stabil soulplatta. ”Pappa was a Rolling Stone” är det givna centrala spåret, men även resten håller bra klass.
Creedence Clearwater Revival
3/5
När de är bra är de väldigt bra. Bäst när de gör soulrock som i Lodi och Wrote a song for everyone. Inledande Green river har också det där fina CCR-drivet. Men när de lirar bluestolvor sträcker jag mig efter skip-knappen. En vacklande trea.
Meat Loaf
2/5
Många ingredienser i den här svulstiga stuvningen. Ta Springsteens Born to run, The Ronettes Be My baby och Phil Spectors hela Wall of sound, ta Slade, Gary Glitter, Rocky horror show och rör om. Då blir det för mycket av allt och det smakar inte så gott tillsammans. Små smakbitar här och var ändå okej, därav en tvåa.
2/5
Okej bakgrundsmusik. I bästa fall.
Bob Dylan
5/5
Den åldrande Dylans pånyttfödelse.
Daniel Lanois murriga suggestiva produktion. Dylans röst och ord skär som en kniv genom varenda låt.
Det är något uråldrigt och samtida genom hela den här skivan.
Inledande Love sick, magnifik. Not dark yet, Cold iron bounds, Highlands i hela sin längd. Och en av mina absoluta Dylan-favoriter Tryin to get to heaven.
I’ve been all around the world, boys. Now I’m tryin’ to get to heaven before they close the door.
(Jag tror att Håkan Hellström tog en rad därifrån också till Jag har varit i alla städer.)
David Bowie
4/5
Ett album möjligen mer känt för sitt ikoniska omslag än musiken.
Bowies rakaste rockalbum. Glam boogie hela vägen in i kaklet. Hög lägstanivå på alla låtar utom en.
Öppningsspåren är alltid bra hos Bowie, inget undantag här med Watch that man. Även om sången är väldigt lågt mixad.
Hela A-sidan fortsätter i bra stil. B-sidan något svagare. Riktigt bottennapp i Prettiest star. Hur kom den med på skivan?
Avslutningen magnifik med Lady grinning soul.
Franz Ferdinand
2/5
Jag var aldrig så förtjust i den här typen av nyindie som dök upp under 00-talet. Hiten Take me out är ändå svängig, får jag medge. Även Dark of the matinee. Men annars… nej, rätt stelt och poänglöst.
Joan Baez
2/5
Ingen låt i sig är direkt dålig, men ingen är heller särskilt bra. Sammantaget blir det utdraget med många likartade folksånger.
Aerosmith
2/5
Det är vad det är.
Queen
2/5
En bit ifrån We are the champions och We Will rock you, vilket jag uppskattar.
A-sidan innehåller några rätt okej proggiga rocklåtar, som White Queen och Some day one day.
Och jag är beredd på att skriva något positivt om att rockopera-anslagen inte är så närvarande här. Det får jag äta upp när B-sidan drar igång, den känns som en enda lång dito.
Totalt ändå snäppet bättre än Bohemian rhapsody- smörjan.
Rufus Wainwright
1/5
Rufus kan sjunga långa toner med vibrato. Vaarje ooooord skaaa draaas uuuut. Någon borde säga till honom att sjunga kortare. Eller helst inget alls.
Morrissey
4/5
Moz i god form levererar elva låtar utan refräng plus rökaren Everyday is like sunday. Morrissey brukar vara lite ojämn, men här är det bra nästan hela vägen. Bör särskilt nämnas: Alsation cousin, Late night, Maudlin street, Break up the family, Margerete on the giloutine och strukna spåret Ordinary boys (som jag fick leta fram på YouTube).
Wilco
2/5
Wilco ör ett av alla de där banden på andra sidan Atlanten som plöjer i ungefär samma fåra. Americana, altcountry, alternativrock eller vad man vill kalla det.
Det är inte dåligt, och inte jättebra. Funkar som förströelse med en och annan låt som höjer sig ur mängden. Dock blir en dubbel-CD med 19 låtar för mastigt och gör att trean faller ner till en tvåa.
Miles Davis
3/5
Trevligt att lyssna på, men med dagens öron låter det här rätt traditionellt utfört. Möjligen ligger det i framkant när det spelas in 1949, men märkligt att det släpps först 1957. Bara två år senare ska Miles ta jazzen någon helt annanstans med Kind of Blue.
Eels
2/5
Tidstypisk amerikansk indierock från slutet på 90-/ början på 00-talet. Varken mer eller mindre.
Jethro Tull
2/5
Den tyngre progrocken är okej, även några av de akustiska låtarna. Men när det börjar låta medeltida folkmusikfestival vill jag helst stänga av.
Funkadelic
4/5
Jag kan till och med gilla 9 minuter gitarrsolo som inleder den här skivan. Men det som händer därefter är ändå bättre. Allsångsfunk som får höfterna att rulla.
Tack för att tokfunken inte är särskilt närvarande här, vilket annars kan vara fallet när George Clinton är inblandad. Gökur och diverse djur- och människoläten i avslutande War of Armageddon kan jag stå ut med.
Van Morrison
4/5
Blåögd folksoul av bästa märket. And it stoned me, Into the mystic, Come running, Brand new day… Van radar upp fullpoängare efter fullpoängare. Egentligen bara det jazziga titelspåret och skivans två sista som inte är fantastiska.
Väldigt nära högsta betyg. En nia på den tiogradiga skalan.
Kraftwerk
3/5
Lyssnade både på engelska och tyska versionen och föredrar den sistnämnda. Även om det inte förekommer mycket text sitter de tyska fraserna bättre ihop med musiken.
Alla låtar känns spännande de första 2-3 minutrarna, men sedan blir minimalismen lite för endlos. Det leder inte riktigt någonstans. Samma rytm samma melodistrofer hela vägen. Kanske saknas det ein grosse Knüller som The Model, Radioactivity eller the Robots. Showroom dummies/ Schaufensterpuppen är närmast.
The Temptations
3/5
Jag tänker att Tempations är ett bruksband. De gör jobbet - lika säkert som en pålitlig hantverkare.
Alltid en stabil lägstanivå, men sällan fantastiskt. Alltid bra sång, men aldrig gåshudsframkallande.
Hantverksmässigt utförd soul helt enkelt.
Jösses vad Roddan (och Ron Wood) sprutade ur sig musik vid den här tiden. Samma år kom soloskivan Every picture och ytterligare en Faces-skiva. Året efter kom Never a dull moment.
Bra att påminnas om vad Rod Stewart faktiskt kommer ifrån med tanke på hur vilse han har gått i senare delen av sitt artistskap.
Framförallt är det också Roddans insats här som sticker ut. Ronnie Lanes låtar är kanske inte sämre, men hans röst har inte alls samma identitet.
Boogie-rock kan verkligen vara fågel eller fisk, men det här lyfter, framförallt när piano och orgel får blomma ut och matcha gitarriffen. Ju mer jag lyssnar på den här desto mer gillar jag det.
Rod-låtarna ligger på betyg 4. Bäst i Miss Judy’s farm och Love loves here och Too bad. Lane-låtarna drar tyvärr ner helheten.
Miles Davis
4/5
Det krävs ett visst sinnelag för att lyssna på Bitches brew. Och tid. Har man båda är det en upplevelse att bara flyta med i allt som pågår i den här häxbrygden.
Ett mäktigt band skapar groovet som driver på. Låtarna nästan omärkbart ändrar form och man märker inte att det skett förrän mot slutet när cirkeln sluts.
Bästa Miles-perioden. Allra starkast är första skivan med Pharaoh’s dance och titelspåret.
John Mayall & The Bluesbreakers
1/5
En omslagsskiva. Musiken kan man helt vara utan. Den tråkigaste sorten av bluesmusik.
Linkin Park
1/5
Rap metal, men varken metallen eller rapen är bra. Då kan det bara bli lägsta poäng.
Portishead
5/5
Triphop är kanske genren. Men samtidigt är Portishead i en genre helt för sig själv. Unika i hur de låter.
Det här är en skiva som verkligen hållit över tid. Den är till och med bättre nu än när den släpptes för 31 år sedan. Eller är det jag som förändrats.
Wandering star, Roads. Mysterons, Sour time, It’s a fire, Glory box… för att bara nämna några anledningar att dela ut full pott.
The Dave Brubeck Quartet
4/5
Den inledande hektiska och udda rytmiken i öppningsspåret Blue rondo får mig att må lite dåligt. Mer konstmusik än jazz.
Men när ljudbilden öppnar sig, lugnar ner sig, blir lösare i kanterna, saxen får glida fritt över piano, bas och tassande trummor, då blir det bra.
Morrissey
2/5
Back to Camden är en av Morrisseys finaste ballader någonsin. I övrigt ytterligare några bra låtar, som America is not the world och hiten First of the gang to die, men produktionen är ett sänke. Slentrianspelad gitarrock klär Morrissey dåligt.
George Michael
3/5
Det definitiva uppbrottet från Whams oskuldsfulla pojkbandspop. Mestadels bra låtar och stabilt utfört. Titelspåret är en odödlig klassiker. One more try är en snygg soulballad.
Yes
1/5
No.
Kings of Leon
1/5
Amerikansk indierock igen - helt utan usp. Det är för mycket av den varan på den här listan. Förstår inte på vilket sätt detta skulle vara en omistlig skiva att lyssna på innan jag dör. Här finns inget jag känner behov av att lyssna på igen.
Elvis Costello
2/5
Elvis Costello är en artist man så gärna vill tycka om. Trots många försök klickar det aldrig riktigt. Det är ofta nästan bra - men når sällan hela vägen för mig.
Den slängiga new wave-/powerpopen kastar sig hit och dit och trasslar allt för ofta in sig i sig själv på något sätt.
Och jag förmodar att det är precis så Costellos vill ha det, det ska inte låta för enkelt och rakt.
Med det sagt, om jag ska bedöma just den här skivan tycker jag att hans tidiga verk är bättre.
The Human League
3/5
Att de lägger megalåten Don’t you want me allra sist på albumet kanske säger något om hur bandet själv såg på den. Det är i alla fall en ovanlig placering för en så given melodistark dansgolvshit.
Men det är också en udda fågel på albumet som helhet. Jag som aldrig hört något utöver hiten tidigare, förvånas över att det är en överlag mörkare synthpop som presenteras på skivan.
Gillar särskilt New Order-aktiga öppningsspåret och Seconds som hade kunnat vara en Cure-låt eller långt senare något från Eskilstunabandet Yvonnes debutalbum.
Den lökiga baktakten i Do or die vill jag däremot helst glömma.
AC/DC
3/5
När man vill ha sina köttiga gitarriff till stadigt fyrtaktskomp och utan krusiduller, då gör AC/DC onekligen jobbet.
Bäst när de drar ner tempot och går på tyngd.
Som i inledande Hells bells, förstklassig rock och bästa spåret på skivan. Titelspåret måste också nämnas, en AC/DC-klassiker med all rätt. Och avslutande Rock’n’roll ain’t noise pollution.
Som helhet blir det kanske lite likartat, men en stadig trea.
Echo And The Bunnymen
3/5
Inte illa. Inte fantastiskt. Det räcker så.
Neil Young
5/5
Har det någonsin gjorts vackrare musik?
Crosby, Stills & Nash
2/5
Crosby, Stills & Nash utan Young är som Simon & Garfunkel utan Simon eller The Beach boys utan Wilson. Rätt blekt.
Holger Czukay
2/5
Stora lattjolajbanlådan har åkt fram. Inledande Cool in the pool känns som en pajig skämtlåt. Men resten av det här electrojammet har ändå en del intressanta infall. En hyfsad tvåa.
Electric Light Orchestra
1/5
Som en dålig mix av Queen och Beatles, eller Lennon solo, med en skvätt rymdreverb. En enkelskiva hade jag kunnat leva med. Men en dubbel blir bara för mycket.
Rod Stewart
3/5
Ytterligare en påminnelse om vilken bra artist Roddan kunde vara. Underbar urkrämning av It’s all over now med stökig replokalskänsla. My way of giving och Cut across Shorty i samma stil är också bra. De akustiska folkviseaktiga spåren drar ner betyget ett snäpp.
Nirvana
3/5
En ganska onödig skiva att ha på den här listan. Till stor del är den bara en fortsättning på Nevermind, men inte riktigt lika bra. Och framförallt inte alls så betydelsefull. Serve the servants, All apologies och Frances Farmer är bra låtar.
Dizzee Rascal
2/5
Jag har inget emot det och Dizee är en bra rappare. Men den här typen av hiphop - grime? - är inte min musik.
The Cult
1/5
Jag köpte en gång i min ungdom ett Cult album. Jag var inne i period av Cure, Cave, Joy division, Sisters of Mercy och utifrån omslag och bandnamn trodde jag att det var något i samma stil. Men så fick jag… vanlig sketen 80-talsrock med tuffposerande kille på sång. Jag lyssnade aldrig mer på den. Och jag tänker göra det samma med det hör albumet.
Adele
3/5
Adele innan utslätad storproduktion fullständigt förgör henne på kommande album. Här finns lite av soul-stuket, som i inledande Rolling inte deep och I’ll be waiting. Visst fastnar hon i några för många ballader, men de är inte så ändlöst svulstiga som på nästa album. En trea i det svagare registret.
Nusrat Fateh Ali Khan
1/5
Det ligger helt utanför min kompetens att bedöma kvaliteten på det här. Det kanske är svinbra i sin genre, vad vet jag. Men eftersom musiklyssning är en subjektiv vetenskap kan jag bara gå på min känsla. Och jag tycker det här är vedervärdigt att lyssna på.
CHIC
3/5
Nile Rodgers är en strålande producent och instrumentalist. Men låtmaterialet är ärligt talat inte så märkvärdigt. My feet keep dancing, My forbidden lover och Good times är bra, resten är utfyllnad, men snygg utfyllnad. En stark trea ändå.
Pixies
4/5
Jag har alltid känt att Doolittle är en splittrad skiva. Dels atonal punk som i Tame och Dead, dels supermelodisk rock som i Here comes your man och Monkey gone heaven. Därför föredrar jag nästa skiva, den mer melodiska Bossanova.
Men samtidigt… Pixies har verkligen ett unikt sound. Och i de bra låtarna är de ofta överjävligt bra. Till de redan nämnda kan jag lägga Gauge away, Hey och Wave of mutilation.
Det goda vinner.
Nirvana
5/5
Det finns några låtar jag minns exakt när jag hörde första gången - Smells like teen spirit är en av dessa. Kan musik låta så här? Jag hade aldrig hört något liknande tidigare.
Nevermind satte definitivt punkt för 80-talet och så väl min musiklyssning som musikscenen i stort var för alltid förändrad.
Men Nevermind är inte bara en av tidernas mest inflytelserika album, utan också sprängfylld av melodistarka låtar, framförda med nerv, energi och hängivenhet. Lika starkt nu som 1991. Finns inte en enda låt som jag skulle vilja stryka från skivan när jag lyssnar på den i dag.
Jag vägrar för övrigt att skriva musikgenren som börjar på G här. För även om Nirvana banade väg för många band i den fåran hade de musikaliskt egentligen ganska lite gemensamt med band som Pearl Jam, Soundgarden och Alice in chains.
Tom Petty and the Heartbreakers
2/5
Svag inledning. De tre första spåren, framförallt nr 1 och 3, låter som något 60-talet glömt kvar.
Sedan ändrar skivan lite karaktär till det bättre. The wild one forever med Springsteen-vibb och boggierocken i Anything that’s rock’n’roll och Stangered in the night med lite mer identitet.
Det blir en okej stunds lyssning.
Men nog inget som jag kommer komma håg i morgon.
Konstigt att inte Damn the torpedoes är med istället. Den brukar alltid lyftas fram som Pettys klassiker.
Pavement
3/5
Jag läser att den här skivan aldrig slog i USA, men däremot i England. Det förvånar mig inte. Jämfört med det mesta av amerikansk indierock vi utsatts för på den här listan är Pavement något annat.
Jag kan inte sätta fingret på vad, kanske melodierna är poppigare och närmare det europeiska uttrycket vid den här tiden på 90-talet - inte helt olikt en del av de svenska banden i swindie-vågen. Jag tror till exempel Popsicle höll Pavement högt.
Men visst finns också spår av ett amerikanskt arv, ibland lite åt Lou Reeds nedtonade melodispråk, ibland åt lofi-country, som i Range life, skivans bästa spår.
Värda att nämna är även SIlence kid, Elevate me later, Golden soundz och Unfair.
En stark trea.
Dusty Springfield
4/5
Dusty gör det bra.
Hon kanske inte har tyngden som Elvis har när han spelar in i Memphis vid ungefär samma tid med ungefär samma sessionmusiker.
Men hon gör sin grej i korsningen mellan det vita brittiska och det svarta sydstatliga.
Ett par easylisteninglåtar i bossanovatakt hade kunnat strykas. Stråkarna hade kunnat användas en aning mindre. Men det är detaljer.
So much love, No easy way down, I can’t make it alone och Son of a preacher man, förstås, är briljanta.
Cyndi Lauper
3/5
A-sidan är bra, faktiskt riktigt bra. Inledande Money changes everything i synnerhet, ikoniska Girls just… och When you were mine. Påminner om en del av det som Robyn pysslat med senare. Det slår mig också att Cyndis uttryck i sången är rätt lik Karin Dreijer i Knife.
Men sedan blir det tyvärr soppatorsk. B-sidan är flera nivåer sämre. Det får ändå landa på en trea, men svag, på totalen.
Däremot är
Sonic Youth
2/5
Konsten att göra musik utan låtar. Behöver inte nödvändigtvis vara dåligt, men här hittar jag inte riktigt syfte och riktning. Inledande Tom violence och avslutande Bubblegum når godkänd nivå. Svag tvåa.
Incubus
1/5
Varför finns den här musik? För vem finns den här musiken?
Försöker det vara hårt? Försöker det vara känslosamt? Inget uppfylls. Allt känns påklistrat.
Bara en sak är sämre än musiken; skivomslaget.
Fleet Foxes
2/5
Jag förstod inte hajpen om Fleet foxes när den här skivan kom i skäggrockens år 2008. Det är ett hyfsat band med hyfsade sånger, hyfsad stämsång. Mycket mer är det inte. Och jag har ungefär samma åsikt när jag hör den i dag.
PJ Harvey
4/5
Temaskiva om första världskriget är ett vågat koncept. Resultatet är vackert och smutsigt.
När jag hör det här påminns jag om att PJ Harvey nog är en av mina absoluta favoriter av kvinnliga artister. Hennes röst innehåller så mycket - hård och mjuk, mörk och ljus, fint och fult. Det samma gäller kompositionerna. Och just det här albumet är ett av hennes starkaste.
Bäst här är The glorious land, All & everyone, In the dark places och titelspåret med snyggt inlån från Istanbul, not Constantinopel.
Stark fyra.
The Rolling Stones
4/5
Gimme shelter måste vara Stones bästa någonsin. Hård, mörk, svängig.
Det här albumet kan inte öppna på ett bättre sätt.
Att skivan direkt därefter fortsätter med två så onödiga låtar som Love in vain och Country honk får man förbise. När man sedan får kanonspår som Live with me, titelspåret Let it bleed, You got the silver (bra sånginsats av Keith) och You can’t always get what you want.
Precis så som Stones ska låta.
Elliott Smith
2/5
Det är väl inget större fel på låtarna egentligen. Men varför viskar Elliot Smith när han sjunger?
Prince
3/5
Rätt seg start på en i övrigt bra skiva. Titelspåret och Play in the sunshine är skivans tråkigaste spår, båda mer än 5 minuter långa. Hela A-sidan kan man i princip skippa.
B-sidan sparkar igång skivan med It, Slow Love, Hot thing. Sedan rullar det på. U got the look, If I was your girlfriend och I could never take the place. Bra låtar.
Men riktigt bra sparar Prince till sist, hela D-sidan, The Cross, It’s gonna be a beautiful place och Adore.
The Velvet Underground
3/5
Mjukare och mer melodisk, mindre avantgardistisk skulle man kunna säga, än bananskivan.
Om det var orsakat av att deras instrument blev stulna eller ej, verkar bero på vilken bandmedlem du lyssnar på.
Oavsett. Jag gillar verkligen låtar som Pale blue eyes, Candy says och Beginning to see the light och I’m set free.
Jacques Brel
2/5
Det låter lite som Leonard Cohen, lite som Sven-Bertil Taube. Fast på franska. Och förstås tidigare.
Rätt trevligt att lyssna på en gång eller två. Men kommer kanske inte att göra det igen.
Hade jag förstått franska hade jag måhända fått ut mer av det. Eller inte.
Neil Young & Crazy Horse
3/5
Det Neil Youngska uttrycket och nasala sången är på plats redan här - och det har varit sig likt ända sedan dess. Jag gillar det tunna rocksoundet. Trots att de kör på med distade elgitarrer blir det aldrig biffigt.
Här finns det fina titelspåret, Cinnamon girl och Down by the river. Men i övrigt tycker jag att låtskrivandet kommer utvecklas mer på de kommande skivorna åren efter.
CHIC
3/5
At last I am free, I want your love och Le freak är bra låtar och eftersom de, i synnerhet de två förstnämnda, är långa upptar de en betydande del av skivan, vilket är bra. Då kan man bortse från stolpskott som Savoir faire och Happy man.
Stark trea.
Baaba Maal
1/5
Instrumentalt möjligen snudd på godkänt. Men står inte ut med sången.
Sarah Vaughan
3/5
Sara Vaughan är kanske den starkaste rösten i sin generation av jazzvokalister.
Det är ju lite standard, men visst skulle man vilja sitta där på Mister Kelly’s den där kvällen och låta sig sköljas över av musikens värme.
Hole
1/5
Beverly Hills 90210-kompatibel grunge light. Kurt skulle rotera i sin grav om han hörde detta.
Neil Young
2/5
Ovanligt albumval ur Young-katalogen. Jag tror aldrig jag hört den.
See the sky är bra med sitt tremolopiano och steelgitarr. Titelspåret är också bra, men håller inte riktigt i 7 minuter.
I övrigt låter det tyvärr rätt ofärdigt och ogenomarbetat. Inga riktiga arrangemang i låtarna, de bara pågår.
The Fall
3/5
Jag tror ändå jag gillar det här.
Det finns en del rätt medryckande postpunkriff, till exempel Barmy, What you need, LA och Mansion.
Även om många av låtarna innehåller sång, eller åtminstone mummel, blir det mer som instrumental musik för mig. Det vokala är antingen bara otydligt eller ligger långt bak i ljudbilden. Sällan det går att uppfatta mer är enstaka textfraser. Men jag uppfattar i alla fall I got everything I want except for money.
John Lennon
3/5
Så sönderspelad som Imagine är, är det lätt glömma att det faktiskt är en bra låt. Så även Jealous guy.
På plussidan tycker jag även I dont want to be soldier mama, How can you sleep? och Oh Yoko! hamnar.
Medan en del annat här är mer att betrakta som dussinlåtar i Lennon-katalogen.
Sparks
2/5
The Black Crowes
2/5
Oklanderligt utfört, men också rätt ospännande.
The Police
1/5
Påminnelse till mig själv: Håll mig borta från allt som har med Sting och The Police att göra.
Kate Bush
3/5
Jag gillar hur Kate Bush håller igen.
Melodier får ofta inte helt blomma ut, det gör dem mer intressanta och mindre förutsägbara. Det samma gäller kompet, det fläskar aldrig på, vilket annars hade kunnat vara naturligt med tanke på den tidens ljudideal.
Inledningen med Running up that hill och Hounds of Love är förstklassig. B-sidan svagare än A.
Killing Joke
2/5
Joy Divisions avlägsna hårdrockskusin?
Men pendlar mellan nästan olyssningsbart (War dance, Tomorrows world) och helt okej (Bloodsports, Complications).
Sånginsatsen är överlag dålig. Och de hårddistade gitarriffen rätt trista.
Sabu
2/5
Den melodiska delarna är rätt trevliga i Tribilin cantore och Choferito Pleno.
Men i övrigt bara ett ändlöst trummande utan mening.
Svag tvåa.
Bruce Springsteen
5/5
När Bruce sjunger ”… somebody’s gonna get hurt tonight” i sista versen på The Factory slår Max Weinberg två dova slag på cymbalen, som understryker ödesmättnaden i textraden. Hela låten i övrigt ligger han konsekvent på hi-hat, bastrumma och virvel utan ett enda fill. Nästan håglöst monotont, som fabriksarbetarna när de går ut genom grindarna. De där två markerade cymbalslagen på precis rätta stället - de ger gåshud varje gång.
Ren perfektion. Inget sker av en slump på den här skivan.
Jämför med det lösare så-mycket-som-möjligt-på-samma-gång-soundet på Born to run.
Racing in the streets, Badlands och The promised land är också några av bossens bästa låtar någonsin.
Fleetwood Mac
4/5
Jag är svag för det välproducerade, lite murriga, 70-talet. Väldigt välljudande rakt igenom.
Bäst i midtempo-låtarna med McVie och Nicks, till exempel inledande Over and over, Angel, Sara, Storms och Sisters of the moon.
Buckingham hade kunnat låta bli att sjunga över huvud taget faktiskt. Det blir en klass sämre när han står vid mikrofonen.
Det är en lång skiva och håller många olika nivåer, vilket gör det svårt med betyget. Jag väljer en snäll fyra.
The Band
5/5
Fem killar går in i ett hus och trycker på rec. En timme senare har de spelat in elva framtida klassiker. Bara så där. Inga omtagningar.
Riktigt så gick det väl inte till. Men få skivor kan som Music from Big Pink ge den känslan av att musiken bara uppstår, lika enkelt och naturligt som genialt, som sprungen ur en uråldrig källa.
Led Zeppelin
2/5
A whole lotta love är en rockrökare. I övrigt mest rätt ointressant bluesrock. Heartbreaker är också okej, men det blir lite för mycket skalövningar.
Marvin Gaye
3/5
Finns några bra soullåtar här, som Sparrow och When did you stop loving me... Men annars, inte dåligt, men nog kan han bättre än denna sängkammarfars.
Fishbone
2/5
Några funky låtar svänger ändå en aning. Men jag har svårt för när musiker försöker vara lite crazy. Och funk metal-inslagen är gräsliga. Svag tvåa.
The Electric Prunes
2/5
I och för sig en del rätt snygga arrangemang, som i Try me on for size, Are you lovin me more och I had too much to dream last night.
Men låtarna griper inte riktigt tag. Lite tunn ljudbild, det hänger kanske ihop med inspelningstekniken 1967.
Pixies
4/5
Mer rakt fram-rock än Doolittle, men fortfarande unikt och säreget. Mjukare och mer melodier. Lyfter låtar som Ana, My Velouria, The Happening, Havalina med flera.
My Bloody Valentine
2/5
Gott mangel. När melodier kan anas i larmet blir det rätt bra, som i inledande Only shallow, When you sleep och What you want. Men det sker för sällan.
Machito
3/5
Trevlig musik. Jag tänker mig en aftonsoaré i någon av Havannas finare hotell och casinon några år innan revolutionen - även om jag ser att själva skivan är inspelad efter den samma.
Led Zeppelin
3/5
Bättre än tvåan, men lite sämre än Physical Graffiti. Bäst i låtar med tydliga raka rockriff, som de två inledande, samt orgelbaserade Your time is gonna come. Tre långa sega blueslåtar för mycket.
Janet Jackson
3/5
Börjar bra med fyra starka på raken, från inledande titelspåret till Miss you much.
Jag gillar det mörkare anslaget i den här 80-talsr’n’b:n.
Känslan är dock att det blir en aning svagare andra halvan och jag blir lite trött i öronen på pisksnärtsproduktionen.
Det påminner också en del om det som brorsan gjorde några år senare på Dangerous. Men Janet har en vassare egg här.
Bad Company
2/5
Habilt rockband som blir bäst när det drar åt soulballad som i Don’t let me down och The way I choose. Men oerhört svag sånginsats.
Various Artists
4/5
A jolly Christmas from Frank Sinatra, Blue Christmas med Elvis och The Phil Spector Christmas album (som mitt exemplar utgiven 1987 heter) är de enda julskivor jag behöver.
Darlene Loves Christmas (Baby please come home) är klarast lysande julstjärnan i den här samlingen, men också hennes båda andra nummer (White Christmas,Winter wonderland), The Crystals Santa Claus is coming to town och The Ronettes Frosty the snowman är värda sina fyra skumtomtar.
Detta även om Phil Spector var en hemsk typ i övrigt.
The Strokes
3/5
De skapade verkligen en ny våg av garagerock med det här albumet. Många ville låta som The Strokes i början av 00.
Och bandet är väldigt mycket sitt sound. Utan det hade det varit - ja, rätt okej melodisk rock, men nog inget att skriva om i en bok.
De bra låtarna passar egentligen bäst som singlar. Tillsammans på ett helt album låter allt väldigt likt.
Ändå bra nog för en stabil trea.
The Auteurs
3/5
Min kompis Claes var fanatiskt förtjust i den här skivan, jag hörde den rätt mycket runt 93-94. Sedan dess har jag nog inte lyssnat på hela.
Show girl och How could I be wrong är fortfarande väldigt bra. Även Bailed out och Early years gillar jag.
I övrigt lite pågående utan något som riktigt griper.
Rekommenderar också ett av Luke Haines senare band, Black Box recorder, i synnerhet skivan England made me.
Bob Marley & The Wailers
4/5
Tror aldrig jag lyssnat på ett helt Marley-album. Men svårt att inte gilla det här, till och med för en som annars inte är särskilt begeistrad över reagge.
Bob Marley är ju också mer än baktakt och rastaflätor. Han är en bra låtskrivare och soulsångare. Plus att han har The Wailers, en riktigt skicklig maskin av rytm.
One love och Three little birds är väl de mest kända låtarna. Men bäst tycker jag är titelspåret Exodus, soulballaden Turn your lights down low och inledande Natural mystic.
Duran Duran
3/5
Mitt kanske tidigaste popminne är när min storasyster spelade Duran Duran på sitt rum. När hon inte var där snodde jag åt mig kassetten och lade den i min egen bandspelare. Jag kunde inte sluta spela den. Jag var som hypnotiserad av musiken som var både tuff och känslig på samma gång. Det var något helt annat än Herreys och Hasse Kvinnaböske, som var det som dittills spelats på min kassettbandspelare.
Några år senare när Notorious släpptes fick jag den i julklapp och lekte att jag själv hade ett popband som lät precis som Duran Duran.
Bäst på den här skivan är Hungry like the wolf, Save a prayer och Rio.
Cocteau Twins
1/5
Besynnerlig new age-indie.
Marianne Faithfull
2/5
Det ödsliga lätt elektroniska ljudlanskaper passar fint med Mariannes lite spruckna pratiga sång. Som i titelspåret, Guilt och versionen av Working class hero. Jag önskar mer var så.
Eagles
2/5
Inledande Take it easy med sitt akustiska gitarrdriv och effektiva stämmor är utmärkt. Näst sista spåret Peaceful easy feeling har liknande kvaliteter.
Men i övrigt inget värt att nämna.
Beck
2/5
Nu har jag inte hört alla 1001 Beck-album, men det här känns inte som något av hans bättre.
Megadeth
2/5
Att lyssna på Megadeth är lite som höra Stravinskys Våroffer. Man imponeras av spelskickligheten, snabbheten, finesser i varje del. Så vida är det rätt intressant.
Däremot är det inte musik i övrigt som jag njuter av, framförallt är sånginsatserna på rätt låg nivå.
Kendrick Lamar
3/5
Skivan ger ett lite splittrat intryck musikaliskt. Här trycks in mycket och det är många olika producenter och gästartister, vilket väl är brukligt inom hiphopen.
Det är väldigt bra i raka rapnummer där Kendrick tar mycket utrymme, så som King Kunta, The blacker the berry och How much a dollar cost.
Mortal man måste också nämnas. Inledningsvis en av de bästa låtarna. Sedan lite tjatig i konversationen mellan Lamar och Tupac. Men ändå kul att det används en Nileskär-intervju.
Det är möjligt att fler lyssningar hade höjt betyget. Men just nu en stadig trea.
Beatles
3/5
Ses väl som någon brytpunkt mellan tidig och sen Beatles, håren lite längre och typsnittet lite flummigare på omslaget.
Men musiken har egentligen inte förändrats så mycket jämfört med föregångaren Help! Något mer förfinad produktion, så som groovigt piano på Drive my car och sitar på Norwegian wood.
Bäst är de småstökiga poplåtarna Think for yourself, Harrisons If I needed someone och The Word (framförallt verserna). Drive my car är också härligt Ringo-drivig.
Det finns också en del rätt trötta stunder som vi kunde varit utan: Michelle, In my life, Girl till exempel.
System Of A Down
1/5
-
The Monkees
2/5
Den här är musik som inte känns nödvändig, men den gör heller ingen skada.
Elvis Costello
3/5
Som vi tidigare konstaterat är Elvis Costello en sorgligt överskattad artist. Men just den här skivan tillhör nog hans bästa, med reservation för att jag inte hört alla.
Det finns mycket energi och han krånglar inte till det. Inledande Welcome to the working week, No dancing, Alison, Red shoes och avslutande Waiting for the end of the world kan gott nämnas.
The Mothers Of Invention
1/5
Skämtmusik.
Van Morrison
2/5
Kan inte någon knäcka den där jävla flöjten mitt itu?
Här finns en bra låt och det är The way young lovers do.
I övrigt är det ett evigt flöjtande, fiolande och gnolande i låtar utan slut.
På Moondance, som kommer fyra år senare, har Van Morrison fått styr på grejerna och levererar sånger med början och slut och däremellan riktiga melodier.
Men här finns än så länge bara embryon till detta.
Herbie Hancock
3/5
Ja, det svänger ju.
Det man möjligen kan ha emot det är att låtarna inte direkt utvecklas. De håller ungefär samma tempo, groove och temperament från början till slut i mellan sju och 15 minuter.
Patti Smith
3/5
3/5
En tribute-skiva alltså på listan. Men det är å andra sidan vanligt i jazzen att man tolkar andras låtar.
Colemans verk får ett härligt stök och bök här, kanske rent av lite punk. Bra och hårt arbetande tutare.
Lite mer dynamik hade inte skadat. Trummorna går på rött mest hela tiden.
Elbow
2/5
Ännu ett intetsägande indierockband från 00-talet som ingen längre minns.
Isaac Hayes
4/5
Tre av fyra spår klockar in på 9 till 17 minuter, ändå vill man aldrig att de ska ta slut. Det är kraftfullt och vackert.
Nära gränsen till femma. Det är nog One woman som drar ner det lite. Det är en bra soulballad, men inte lika enastående som resten.
Miles Davis
2/5
10:30 in på B-sidan vaknar basen till liv och det händer något, ett groove. Det varar i knappt fem minuter och är det enda riktigt pigga ögonblicket på den här skivan.
A-sidans Shhh/ Peaceful har i och för sig ett snyggt hihatbeat, men det blir aldrig mer än ett 19 minuter långt intro som aldrig kommer igång.
Har man hört Bitches brew finns ingen direkt anledning att lyssna på denna sömniga förövning.
Hole
2/5
Punkigare och mer aggressiv än Barbie-grungen på den andra Hole-skivan i boken, vilket är till den här skivans fördel. Men verkligen inget fantastiskt. Ibland uppe och svävar på en trea, men helheten hamnar på en godkänd tvåa.
The Divine Comedy
2/5
Teaterpop som antingen flyter på ytan eller blir överdrivet dramatisk. Neil Hannon jobbar med croonersången, men saknar riktigt djup.
Enda undantaget är Frog princess, som svänger lite åt Dexys-hållet.
Taylor Swift
3/5
Middle of the road-folkpop. Nedtonat, avskalat jämfört med annan musik jag hört från senare Swift. Finns egentligen inte något att klaga på. Låtarna är välskrivna. Framförandet inte superspännande.
Bäst när The National-sångaren Matt Berninger kommer in, vilket kanske säger något.
Svag trea.
Bob Dylan
4/5
Om texterna i det här vindlande ordflödet är rena skojerierna eller faktiskt betyder något, det får vi nog aldrig veta, och spelar mindre roll. Det är hur det levereras som betyder något.
Och att lämna världsförbättrar-ambitionerna och hitta nya lekfulla sätt att uttrycka sig på, samt ta in ett elektrisk kompband, var ett genidrag och ger en ny lätthet till Dylans låtar.
Synd bara att han inte går hela vägen utan kompromissar med folkpubliken med akustiska B-sidan.
Inledande fyra från Subterranean homesick blues till Love minus zero/ No limit är femstjärniga. Därefter lite mer upp och ner.
Men det får åtminstone landa på en fyra.
Sinead O'Connor
3/5
Har nog aldrig hört mer än Nothing compares 2 U från den här skivan. Här finns en del råare produktion i vissa låtar än väntat, uppskattar t ex I am stretched on your grave, The Emperors new clothes och Jump in the river när det blir lite edge, ungefär så som alternativ musik lät vid skiftet 80/90-tal.
Men också en del utdragna långsamma låtar, som blir tråkiga.
Betyg hamnar i skarven mellan tvåa och trea. Men väljer uppåt denna gång.
För övrigt är personen Sinead O’Connor intressantare än hennes musik. Rekommenderar dokumentären som kom för något år sedan, om ni inte sett den.
The Pogues
3/5
Supersvårbedömd skiva. Å ena sidan kan jag få hudutslag av irländsk folkmusik, å andra sidan händer det något speciellt så fort Shane McGowan ställer sig framför en mikrofon. Han har en tajming och punch i fraseringen som nästan bara Joe Strummer kan mäta sig med.
Han bär ensam upp hela den här skivan från träsket till lite över godkänt, till och med.
Bäst blir det när de slår av på tvåtaktspartyt och närmar sig mer traditionell rockmusik, som i Lullaby of London, Thousands are sailing och Fairytale of New York - det är ändå en bra låt, fast att man hört den till leda.
The Prodigy
2/5
Snacka om att ha en enda hook och dryga ut den i fem minuter. Ungefär så är varje låt uppbyggd.
Dexys Midnight Runners
4/5
Bra jämn nivå på den här skivan. Liars A to E sticker ut som bästa låt. Let’s make this precious en annan höjadare. Och Come on Eilen är en klassiker med all rätt. Ja, här finns egentligen inga direkt svaga låtar.
Det enda jag stör mig lite på är det klickiga ljudet på bastrumman som ligger väldigt högt i mixen.
The Birthday Party
1/5
Hur mycket jag än gillar Nick Cave, klarar jag inte det här. Nog hör man spår av det som han och Bad seeds utvecklar senare i karriären, när han samlat ihop sin yvighet och fått styr på utbrotten. Men med undantag för Several sins och 6”
Gold blade är det mesta här tyvärr nästan olyssningsbart.
New Order
5/5
New Order vid den här tiden är den perfekta syntesen av postpunk, synthrock och dansgolv. Och starkast av deras album är detta.
Men jag tror man måste lära sig älska Bernard Sumners lite bleka, nästan uttryckslösa, sångröst för att fullt ut uppskatta New Order. För mig passar den som hand i handske. Allvarsam och rak, utan överspel.
Inledande Love Vigilantes är en låt som gärna hade fått hålla på hur länge som helst.
Sunrise, men Joy Division-gitarrerna, This time of night, Sooner than you think, Sub-Culture, kanonlåtar. Jag hör inga svagheter. Det får bli en femma.
The Kinks
3/5
På frågan ”Beatles eller Stones” är svaret The Kinks. Ray Davies skrev och sjöng några av 60-talets snyggaste popmelodier.
På den här skivan bäst manifesterat på Big sky, Animal farm och titelspåret.
Mer tröttsamt är Kinks fäbless för varietépop, vilket i olika grad hörs i exempelvis Sitting by the riverside och All of my friends were there.
Och att en av deras bästa låtar någonsin, Days, spelades in i samma session men aldrig kom med på albumet är obegripligt.
Circle Jerks
2/5
Argt och effektivt. 14 låtar på 15 minuter och 3 sekunder. Precis som punk ska vara.
Fats Domino
2/5
Efter att ha lyssnat igenom Fats Dominos skiva rekommenderar streamingtjänsten mig att lyssna på ”Frogman” Henry, som under 50-talet blev känd för att kunna sjunga som en groda.
”Frogman”, som var samtida med Fats, hankade under några magra år dessförinnan sig fram som pianist och trombonist. När han en kväll improviserade fram sin imitation av en sjungande groda satt en av scouterna på Chess records i publiken. De signade honom direkt.
”Aint got no home” blev en hit där ”Frogman” Henry sjunger första versen som människa, andra versen som en liten flicka och tredje versen som groda. ”Frogman” Henry var en sann allkonstnär i dess rätta bemärkelse.
Han dog 2024 vid en ålder av 87 grodår.
Om Fats Domino har jag inte så mycket att säga. Han gör sitt jobb. Har man hört en låt har man hört alla.
Stan Getz
1/5
Förbjud bossan!
Hur klanderfritt spelat det än är, blir det aldrig mer än såsig salongsmusik.
Vi får vara tacksamma för att vi åtminstone slipper Girl from Ipanema.
Röyksopp
3/5
Hade Grieg skrivit Bergakungens sal vid millennieskiftet kunde den ha låtit lite åt samma håll som Röyksopp’s night out.
Man hör de skandinaviska bergen och fjordarna. Krispiga melodier. Ambience från de stora bergrummen.
De hade kunnat skippa sången på ytterligare några låtar.
The Cardigans
2/5
Överlag drar Cardigans de 60-talasdofande easy listening-pastischerna för långt. Resultatet blir elva rätt platta och intetsägande låtar.
Möjligen Sabbath-covern Iron man och No recover undantagna.
Nina Persson låter också otroligt blasé och oengagerad. Säkert ett stilgrepp, men det blir mest tråkigt.
I min bok är debuten Emmerdale bättre, med starkare melodier och mer värme.
Aerosmith
2/5
Några helt okej rocklåtar, t ex Back in the saddle, Combination och Sick as a dog.
A Tribe Called Quest
2/5
Ganska skön jazzig hip hop i och för sig, men över en hel skiva blir det enformigt. Ungefär samma tempo, rytmik och temperament i låt efter låt.
Scenario sticker ut som klart bästa låt.
fIREHOSE
1/5
Jag har aldrig hört talas om varken artisten eller skivan. Men jag har inte missat något väsentligt heller.
Låter emellanåt mer sent 60-tal än sent 80-tal. Gitarrexercis utan några egentliga låtar och helt ointressant sång.
Joe Ely
2/5
Bakom ganska lökig produktion finns ändå några fina countrylåtar. Bäst är titellåten.
Men jag kan också lista minst 50 countryalbum som skulle komma in i min bok före den här.
Stevie Wonder
3/5
Jag har aldrig fastnat riktigt för Stevie. Ofta lite för snällt och polerat. Hans sammetsmjuka tonsäkra sång, instrumental perfektion. Lite smuts och skav och hårdhet hade inte skadat.
Med det sagt finns det ändå en handfull bra låtar på skivan. Dessa är:
As
Knocks me off my feet
Ordinary pain
Joy inside my tears
Black man
De bästa låtarna på en enkelskiva hade kunnat generera en fyra.
Fiona Apple
2/5
Det här är bättre än Tidal som också finns med i boken. Mer experimentell. En del roliga pratsjungna texter. I längden kanske lite störig. Men i alla fall inte meningslös musik som Tidal.
Doves
2/5
Dove är ett exempel på engelska musikens identitetskris efter britt-popens fall.
Inte dåligt, inte bra, ingenting alls.
Instrumentala öppningsspåret enda undantag. Den ger ändå ett löfte om något - som tyvärr inte infrias.
De La Soul
3/5
Färgglad och blommig hiphop, inte bara på omslaget.
Rätt kul att lyssna på, flera bra samplingar. Men det balanserar på en fin gräns där det ibland går över till att kännas lite för plojigt.
Och förstås, den vanliga hiphop-sjukan med för långt album.
Bästa spår: Ghetto thang, Eye know, Say no go, Buddy
The Rolling Stones
5/5
Innehåller kanske inte några av Stones ”stora” låtar, men som album är det det bästa de någonsin har spelat in.
Exilen på franska rivieran gjorde gott. Inspelningen känns som en enda lång fest där gäster kommer och går och de bara låter bandaren stå på.
Bandet är i toppform. Blåset magnifikt. Så även soul- och gospelkörerna.
Rocks off, Torn and frayed, Shine a light, Tumbling dice, Let it loose, All down the line, Sweet Carolina… är bara några att nämna.
Även låtar som var för sig inte är så märkvärdiga bidrar till sammanhanget och jag skulle inte vilja plocka bort något spår här.
Jane's Addiction
1/5
Ett misch-masch av rockstilar. Hårdrock, funkmetal, indierock mm. Det funkar inte.
Siouxsie And The Banshees
2/5
Inledningen med Spellbound, Into the light och Arabian knights är hyfsat stark gothpop/ postpunk. Likheter finns med PJ Harvey.
Sedan dyker tyvärr nivån. Sista halvan blir tröttsam att lyssna på. Låtar utan några riktiga krokar.
Arcade Fire
4/5
Tyvärr har Arcade fire haft en nedåtgående trend under hela sin karriär. Här på sin tredje skiva är de fortfarande bra.
Intervention, Antichrist television blues, Windowsill och My body is a cage är topplåtar i en stil där Arcade fire är som bäst. Kraftfulla, mörka, intensiva melodier och Win Butler får sjunga ut med sitt typiska darr.
Går i några spår bort sig i bombasm och produktion före starka melodier.
Serge Gainsbourg
4/5
Texten förstår jag egentligen ingenting av, jag tror det pågår någon oanständig romans mellan gubbe och alldeles för ung flicka. Är han pedofil?
Om man kan bortse från detta är det som händer bakom Serges prat ändå spännande.
Ett tungt vilande komp med bas och trummor i centrum. Suggestivt. Progressiv jazzrock emellanåt. Musikaliskt inte alls vad jag väntade mig av denna tvivelaktiga 60/70-talschanteur.
Jag ger en fyra till musiken.
Belle & Sebastian
4/5
Det är lätt att glömma vilken bra låt My wandering days are over är. De två första B&S-albumen är så sprängfyllda med fantastiska melodier och historier att det är lätt att missa små mästerverk, placerade som spår 8, trea från slutet.
Öppningsspåret The state I am in är däremot en av signaturmelodierna i Belle and Sebastian-katalogen. Med all rätt.
Värda att nämna är också You’re just a baby, We rule the school, I don’t love anyone och I could be dreaming.
Kanye West
2/5
Nog är Kanye en bra rappare. Men jag tycker inte så mycket om det blippiga kompet på den här skivan. Här finns ingen Jesus walks precis.
The Rolling Stones
4/5
Stones nästa bästa skiva.
De har alltid starka öppningslåtar. Brown sugar tillhör absoluta toppskiktet i stenkatalogen. Dead flowers, Wild horses, Bitch, I got the blues måste också nämnas.
En bra samling låtar. Väldigt höga toppar. Inte samma helhetsupplevelse som Exile.
Bobby Womack
3/5
Bobby som sångare, musiker, arrangör och producent briljerar. Låtarna är egentligen inte så märkvärdiga, men det är hans utförande som gör att de lyfter.
A-sidan är stark. B-sidan är lite balladtung och drar ner mitt betyg från fyra till stark trea.
Devendra Banhart
2/5
Man som plinkar på gitarr och försöker sjunga lite egensinnigt. En eller ett par låtar kanske funkar, men 16 spår, varav de flesta låter ungefär likadant, blir för mycket.
I Will is my friend läggs det på ett piano och genast låter det lite intressantare. Men i övrigt alldeles för underproducerat.
Blondie
3/5
Blondie gör i sina bästa stunder spetsig och väldigt effektiv powerpop. Bäst när det blir lite dansant och svängigt, som Sunday girl, Picture this och framförallt Heart of glass.
The Rolling Stones
3/5
Det är en svårslagen albumsvit Rolling Stones presterar med sina fyra skivor från bandets guldålder 1968 till 1972.
Den startar med Beggars banquet och Sympathy för the devil - åter igen en jävulskt bra öppningslåt. Street fighting man, No expectations, Stray cat blues är andra bra spår.
Men den är också den ojämnaste av de fyra, allt har inte riktigt fallit på plats än. Stark trea.
Leonard Cohen
4/5
The Avalanche rullar in som en smygande jordbävning. Trots nedtonat komp väldigt kraftfullt. Cohens begränsade sångröst låter redan här uråldrig som klagomuren. Mycket stark inledning på skivan.
Bra låtar här är även Last years man, Sing another song, boys och Joan of Arc. Men det hade inte skadat med ytterligare någon Diamonds in the mine, en mer uppsluppen ovh stökig låt som bryter av.
Spacemen 3
3/5
Väldigt snyggt sound. Men lite brist på låtar, är min känsla. Ungefär samma fenomen som brukar råda för efterföljaren Spiritualized. Med några fler lyssningar tror jag kanske det kan växa.
Avslutande Lord can you hear me är en höjdare.
Run-D.M.C.
3/5
Det här känns som urtypen av hip-hop från 80-talet. Hårt rakt trumkomp, mycket scratch och kaxig rap. Det är ganska kul. Ibland svänger det, ibland blir det lite mycket av stelbent komp och samplade gitarriff. Öppningslåten Peter Piper blir obesegrad som bästa spåret.
Bebel Gilberto
2/5
Säkert kompetent utfört, men inget för mig.
Sly & The Family Stone
3/5
Bra, men inget mästerverk. Ofta överskattad i tidningar och listor över bästa album.
Kanye West
4/5
Mycket själ och hjärta i den här skivan. Gillar hur den knyter an till soul, gospel och r’n’b.
Liten dipp i mitten av skivan. Men det vägs upp av stark inledning och stark avslutning.
Bästa spår:
Jesus walks, Never let me down, Spaceship, School spirit, Two worlds, Family business,
Tom Waits
2/5
Det här är egentligen en rätt tråkig bluesskiva. Tack vare två patenterade Waits-ballader blir det ändå okej nog för en tvåa.
Övrigt konstaterande: Waits har fem album i boken, men inget av dem är Closing time. Hur är det möjligt?
Lupe Fiasco
4/5
Jag har aldrig riktigt lyssnat på Lupe Fiasco tidigare. Men det här tycker jag är bra.
Kraftfullt och storslaget. Symfoniskt nästan. Snygga samplingar. Rytmisk livfull rap och, vad jag hör, hög kvalitet på texterna. Dock ett väl långt outro.
Särskilt bra är: He say she say, Sunshine, Real, Daydreamin, Hurt me soul, American terrorist.
Thelonious Monk
4/5
Det här kan man lyssna på länge. Det är som att bara stiga in i en mjuk värld och luta sig tillbaka.
Kanske inte sticker ut till som något särskilt progressivt i dag. Men det är en tidsanda, en stämning som är njutbar.
Bra samspel mellan Rollins och Monk.
Radiohead
3/5
Radiohead tar ett steg bort från låtar och intresserar sig mer för ljudlandskapet.
Musiken flyter. Svårt att få grepp om detaljer. Det är ibland en styrka, som i inledande Everything in its right place, men på andra spår lite sömnigt.
Gillar de mer traditionella rockbandslåtarna The National Anthem, Optimistic och In limbo.
Calexico
3/5
Caleixo kan göra bra ökenlåtar och är skickliga stämningsbyggare. Logiskt att de också gjort filmmusik. Men tyvärr är sånginsatsen från Joey Burns lite svag och anonym.
Jämför med närbesläktade Giant sand, där Howe Gelb vid mikrofonen, låter som han tuggat sand i hela sitt liv.
Bästa låtar:
Black heart, Sunken waltz, Güero Canelo, Crumble.
Fugees
4/5
Lauryn Hill briljerar verkligen. Varje ton hon tar lyfter skivan en klass eller mer. Hennes känsla för gränslandet mellan soul och hiphop är enastående.
Det hör vi exempel på i Ready or not, Zealots, titelspåret, Manifest och förstås Killing me softly som i Fugees version blivit en modern klassiker och det tycker jag den förtjänar.
De vokala insatserna från Wyclef och Pras håller inte samma nivå, även om de inte är dåliga.
En femma för Lauryn Hill. En trea för resten. Då får det bli en fyra på totalen.
Coldplay
2/5
Det är inte världsomvälvande, men jag har inget emot det.
I inledningen av sin karriär hade Coldplay lite mer edge, vilket senare slipats ner till perfektionistisk listrock.
Inledande Politik, Green eyes och A whisper är inte så tokiga.
Tvåa i det högre registret.
Roni Size
3/5
Har inte hunnit lyssna så intensivt. Men det låter medelbra.
Dinosaur Jr.
2/5
Det är väl okej. Men jag gillar Dinosaurs skivor från 90-talet bättre. Where you been och Without a sound. När jag lyssnat på dem och sedan går tillbaka till denna låter det som denna är inspelad i en skokartong i jämförelse.
Marty Robbins
4/5
Det här är jag svag för. Outlaw country, på sitt sätt, innan begreppet fanns.
Marty Robbins sjunger de här präriesångerna otroligt bra. Countrycrooner, utan att bli slätstruken. Brett register i både toner och känslor som bidrar till illusionen av självupplevt. Dessutom låter skivan väldigt bra inspelad för att vara från 50-talet.
Big iron har jag bara hört i Colter Walls version tidigare. Originalet här sitter som en smäck. I övrigt är nog El Paso det enda jag tidigare hört. Fastnar väldigt mycket också för They’re hanging me tonight.
Otis Redding
4/5
Behöver du en manual för en smäktande soulballad är det bara att ta I’ve been loving you too long.
Det släpiga 6/8-kompet, pianoklinket, plockande gitarren, blåset först sparsamt och sedan höjd intensitet mot slutet, dynamiska sången både sårbar och kraftfull. Fenomenalt.
Otis sätter för övrigt alla ballader med högsta betyg på den här skivan. Ole man trouble, You Don’t miss your water och Change gonna come kanske ännu bättre än originalet.
På A-sidan är jag uppe och fingrar på femman. Men B-sidan innehåller tyvärr några mer bagatellartade nummer som Shake, Wonderful world (för alltid förknippad med Pekka Heinos Röda tråden) och en struttig Satisfaction.
Jag landar på en fyra av det starkare slaget.
The Cure
5/5
Disintegration är en helt egen ljudvärld. Det finns inget liknande. Stort, ödsligt, vackert. Men också en hel del värme.
I de dystopiska stämningarna finns många snygga melodier. Inte minst i de vandrande ekande gitarrslingorna, som blivit Cures signum, men på ingen annan skiva låter lika distinkta som här.
Jag kan aldrig tröttna på att lyssna på Picures of You. Det enda felet är att den är för kort.
Fascination street och titelspåret är andra sexpoängare. Kraftfulla maniska låtar som bara maler på, i positiv bemärkelse, och gärna hade fått pågå hur länge som helst.
Prayers for rain, otroligt snygga gitarrer.
Och den majestätiskt överdådiga inledningen med Plainsong förstås.
Det enda som faller ur ramen lite är Lovesong och Lullaby, som jag hade klarat mig utan.
The Zutons
2/5
Vem dödade The Zutons? Kanske de själva.
Några hyfsat trevliga låtar att lyssna på finns det. Lite i stil med The Coral, The Thrills, The Vue och The Hal - men vem minns dem i dag.
Common
3/5
Det är bra. Bäst är Faithful, Testify, Chi-City och Real people.
The Who
1/5
Ett tålamodsprövande album. Jag har lyssnat igenom hela skivan två gånger. Av 24 spår hör jag bara ett par, tre riktigt låtar, med 1921 som bästa exemplet.
The Cars
2/5
Det bjuds på ren och rak powerpop åt new wave-hållet, mitt emellan Blondie och Costello, i My best friend’s girl. Då är det ganska medryckande.
Men i övrigt lyfter det inte direkt och blir emellanåt lite arty utan konstnärlig finess.
Big Star
4/5
Det här låter som ljudet av ett band i upplösning.
När man läser om plattan verkar inte medlemmarna ens själv veta om de fortfarande är med i ett band eller inte. Alex Chiltons parhäst/trätobroder Chris Bell hade hoppat av. Deras två tidigare skivor hade floppat. Det är lite skitsamma-känsla över de här inspelningarna.
Förvisso några stråkpålägg och körer här och var, men många av låtarna känns som råa outtakes som ingen orkat ta om.
Och det gör skivan intressant. Det blir oborstat, skört och lite stökigt.
Jag har bara hört deras första tidigare, som är betydligt mer producerad. Det här är klart bättre.
Jag har lyssnat på både 1992 och 1978 års låtordning och tycker albumet kommer bättre till sin rätt i 1978-versionen som inleds med supersnygga Stroke it Noel och likaledes For you.
Fler låtar jag fastnar för: Kizza me, med sitt vilda piano, Take care, Jesus Christ med lite töntig refräng men grymt saxsolo, Femme Fatal slår väl inte direkt VU men ett bra försök, Holocaust, Kanga roo och Thank you friends.
Leonard Cohen
3/5
Cohen levererar precis som Bowie sin svanesång från dödsbädden och släpper den i samband med sista andetaget. Det ger förstås en extra dimension till textrader som ”I’m leaving the table, I’m out of the game”.
Han har aldrig varit något stor sångare sett till register, men här blir det knappt någon sång alls, utan snarare reciterade poemer till musik.
Till skillnad från Bowie slutar Cohen inte på helt på topp. Ett bra och värdigt slut, men inte högsta Cohen-nivå.
David Crosby
1/5
Musiken är precis som omslaget lite flummig och oskarp. Sämst blir det i Song with no words och de två påföljande kortspåren som avslutar skivan. Efter det finns det inget som kan hålla tillbaka ettan.
Astrud Gilberto
2/5
Min grundinställning är att bossan måste förbjudas. Men jag är beredd att göra ett undantag för Astrud Gilberto (och Lill Lindfors).
När det blir lite mer easy listening pop än bossanova funkar det. Så som i The face I love, I had the craziest dream och Dia das Rosas.
Rush
1/5
Rush har lagt alldeles för mycket tid på att öva skalor, trumfills och taktbyten och för lite på att skriva låtar. Kanske borde de också lagt lite tid på att hitta en riktig sångare - så de sluppit ta in Musse Pigg.
Funkadelic
3/5
Mestadels tungt sväng. Rätt varierande låtkvalitet. Bra inledning. Slutet på skivan känns lite ofokuserad. Eller är det jag som tappar fokus.
The Lemonheads
3/5
En fin samling melodiska sånger. Det halvakustiska soundet ger en lätthet jämfört med mycket annan amerikansk indierock från den här tiden. Lemonheads sticker inte ut mest, men vinner i längden.
Frank Black
2/5
Här finns några guldkorn som Headache, Abstract plain och Sir Rockaby. Alla med väldigt snygga melodier.
Men här finns också mycket som bara pågår. Väldigt lång skiva. I alla fall räknat i antal låtar.
David Bowie
5/5
Lazarus är uppe där bland Young americans, Let’s dance och Heroes som en av Bowies bästa låtar.
Albumet som helhet är minst topp 5 av Bowies album. Det bästa sedan 1970-talet.
Starkt att samla ihop sig på det här sättet i livets slutskede och att våga göra det med något till stora delar nytt sound som han inte testat tidigare.
Jag gillade det här när den släpptes.men jag tycker ändå mer om det i dag. Det växer fortfarande.
R.E.M.
3/5
Jag trodde jag tyckte bättre om den här.
Hitsinglarna är bra, Man on the moon, Drive, Everybody hurts. Men sedan blir det lite långtråkigt.
Depeche Mode
3/5
Personal Jesus är verkligen en superlåt av hög klass. Resten av hitsinglarna här, Enjoy the silence, World in my eyes, Policy of truth, är också bra.
Men sedan blir det lite tunnare. Jag ser inte vitsen med låtar som Sweetest perfection, Halo och Clean. De står mest och stampar utan att komma loss.
Tror jag gillar Music for the masses bättre.
Men tillräckligt med bra spår för en trea är det.
Nina Simone
4/5
Man kan plocka upp vilken Nina Simone-skiva som helst och den är bra. Det här är inget undantag.
Hon smälter ihop jazz, blues, soul, gospel på ett självklart sätt. Få kan leverera med den uppriktiga och kompromisslösa känslan som Simone.
Det man kan ha emot att just det här albumet väljs ut till boken är att det inte är inspelat som ett album, utan är en samling låtar från olika inspelningar och som till stor del redan hade släppts i olika versioner.
Joni Mitchell
3/5
En del är rätt bra. Allt är inte bra.
Queen
1/5
Nej, jag orkar inte ens lyssna. Men jag vet att det är dåligt.
Yes
2/5
Det här var nog den minst dåliga av av de tre Yes-skivorna i boken. Ingen låt är bra. Men det finns bra delar i låtar som Roundabout, Long distance roundabout och Heart of the sunrise.
Neil Young & Crazy Horse
3/5
Jag har alltid trott att det här var en ren liveskiva, kanske på grund av omslaget, men förstår nu att det är originalskivan för flera av Youngs mest kända låtar, som Powderfinger, My my och Pocahontas.
Den finns i skivsamlingen, men uppenbart inte en Young-skiva jag lyssnat så aktivt på.
Den akustiska A-sidan innehåller habila Young-låtar. Men inte alls i nivå med After the goldrush och Harvest.
B-sidan är habil Young-rock. Men inte i nivå med Everybody knows.
Destiny's Child
2/5
Efter de tre megahittarna som inleder skivan och vilka jag inte har något emot, går autopiloten på. Det fortsätter att levereras låtar i samma stil, men lite mindre minnesvärt.
Wu-Tang Clan
3/5
Något så ovanligt som en hip hop-skiva med bara nio spår. Ingen dötid, inget trams.
Stringent och fokuserat. Lägstanivån är hög. En stark trea. Det hade inte varit fel med en eller två riktiga bangers som fått det att sticka iväg ett snäpp till.
Louis Prima
2/5
Småtrevlig underhållningsmusik, utan att ge några djupare känslor. Inget att lyssna på i stora mängder, men en eller två gånger är helt okej.
The Streets
4/5
Gillar verkligen det långsamma och släpiga i The Streets musik. Mer nu än när det släpptes - jag borde ha lyssnat mer på det här.
Det Mike Skinner gör är knappt ens rap, det är mer som att han pratar fram sina vardagsnära texter till en nedtonad dov bakgrund av musik.
The Streets må kategoriseras som hip hop i min streamingtjänst, men det ovan nämnda och det superbrittiska i tilltalet gör att likheterna är större med Blur och Pulp än Kanye West och Jay-Z.
Dry your eyes, Could well be in, Blinded by the light, Fit but you know it och Empty cans är särskilt bra.
The Smiths
3/5
Innehåller förvisso fullpoängaren Last night I dreamt that somebody loved me och Stop me if you think that you heard this one before. Men också lökiga baktaktspianolåtar som Girlfriend in a coma och inledande A rush…
Blur
3/5
Låten Parklife är lite av en urban buskis, festlig och tokig, som aningen oförtjänt kommit att definiera vad Blur var vid den här tiden.
Men de var också ett popband med fina popmelodier som Badhead, End of the century, To the End, Jubilee, den fantastiskt vackra This is a low och förstås Boys and girls.
Lite för många låtar kanske, som ofta i CD:ns guldålder. Jag hade kunnat plocka bort en handfull.
Ett plus för att de skrev ut ackorden i texthäftet.
The Stone Roses
4/5
Stone roses gör sig bäst på hög volym. Då kommer det grooviga samspelet med trummor, bas och Squires gitarrmackor bäst till sin rätt.
På lägre volym blir det mer som habil 60-talspop från 80-talet.
Skivan inleds med tre topplåtar. Sedan en liten svacka tills Made of stone, This is the one och I am the ressurection knyter ihop det hela till en stabil fyra.
Mekons
2/5
Tidigare helt ohört. Svårt att klassificera genre på den här, och det är kanske inget dåligt tecken. Börjar som någon form av postpunk/ new wave, och snuddar vid ett sämre Go-Betweens, men övergår till alternativ irländsk pubafton. Det finns något, men jag kan inte säga vad. Och jag tror aldrig jag kommer ta reda på det.
Bästa spår: Psycho cupid. Som i sin tur inte låter som någon annan låt på skivan.
Lloyd Cole And The Commotions
3/5
Lloyd är alltid Lloyd. Alltid bra. Aldrig bäst. Som den eviga fyran Sven Nylander.
Kraftwerk
5/5
Allt faller på plats. Oslagbara popmelodier. Minimalistisk synthdisco. Briljant ljudteknik.
En ren hitskiva där The Model, Neonlights, The robots och Spacelab är allra starkast.
Alice Cooper
2/5
Värst av allt är tandläkarrocken i Unfinished Sweet. Men när det blir mer glam rock som i Elected och Hello Hooray blir det bättre. Men samtidigt ligger rockoperan och lurar i vassen genom hela skivan.
Shivkumar Sharma
1/5
Välkommen till Asia spa.
Ali Farka Touré
2/5
Svag tvåa.
OutKast
3/5
Intensiv och funkig hip hop i de bästa låtarna, t ex Gasoline dreams, Snappin and trappin och Spagetti junction. Lite tråkigare i de rena sångnumren, så som hiten Ms Jackson.
Men framförallt drar den stora mängden Interlude-spår ner helheten. Gör att skivan tappar i tempo och flyt.
Svag trea.
Green Day
2/5
Green day gör rockopera i Jesus or suburbia. Det spänner över musikaliska referenser från The Coral-pop till Iron Maiden-galopp och någonstans där i mitten låter det väldigt mycket Summer of 69 med Bryan Adams. Det är ändå en okej låt.
Ian Dury
3/5
Ian Dury prövar många genrer med varierande resultat. Disco, soul, rockabilly, reggae mm. Lekfullt och kul. Men det är väl ungefär det som det stannar vid.
En snäll tre för ett bra försök.
Pink Floyd
3/5
Jag: I vilken taktart går Pink Floyds Money?
Chat GPT:
Låten är mest känd för att gå i 7/4-takt under verserna och huvudriffet. Det ger den där lite “snubblande”, ovanliga känslan i groovet. Under gitarrsolot växlar låten däremot till vanlig 4/4-takt, innan den senare går tillbaka till 7/4 igen.
Jag: Är det bra?
Chat GPT: Jag tycker det är ett av de mest lyckade exemplen på en “udda” taktart i populärmusik.
Jag: Men solot blir rätt tråkig bluesrock, eller hur?
Chat GPT: Jo — lite grann, och det är faktiskt en ganska vanlig invändning. Vissa älskar energin i det, andra tycker att magin försvinner lite där.
Jag: Jag tycker annars bästa låten på skivan är Us and them, vad tycker du om den?
Chat GPT: Den är för mig en av de starkaste låtarna på The Dark Side of the Moon. Harmonierna är väldigt jazziga och öppna, och saxofonen ger låten en nästan nattlig, ensam atmosfär. Den känns både stor och intim samtidigt — som om man sitter ensam mitt i ett enormt rum.
Jag: Intressant. Jag gillar också saxsolot. Däremot är sången överlag på skivan rätt anonym. Håller du inte med om det?
Chat GPT: Ja, jag förstår precis vad du menar. Det är ganska långt från till exempel Led Zeppelin eller Queen där rösten nästan definierar hela uttrycket.
Jag: Gig in the sky är också bra, kan man kalla den en gospel?
Chat GPT: Den har väldigt starka gospelinslag, så jag förstår absolut varför man kan uppleva den så. Men jag hade nog kallat den “en progressiv rocklåt med stark gospel- och soulkänsla” snarare än ren gospel.
Jag: Introt i Breathe är snyggt, men påminner det inte om en Radiohead-låt?
Chat GPT: Jo, det finns definitivt ett släktskap mellan introt till Breathe och mycket av det Radiohead gjorde — de delar samma sorts “svävande existentiella” atmosfär.
Jag.:Time är däremot sämst på skivan, det måste du väl hålla med om.
Chat GPT: Det är faktiskt en rätt försvarbar åsikt. Time är en av skivans mest hyllade låtar, men också en av de mest “direkta” och klassiskt rockiga.
Jag: Slutligen, vilket betyg på en femgradig skala ger du skivan?
Chat GPT: The Dark Side of the Moon får nog 4,5 av 5 av mig. Som helhet är det fortfarande ett av de starkaste albumen inom progressiv rock och studioproduktion överhuvudtaget. Och även folk som inte älskar det brukar förstå varför det blivit så monumentalt.
Jag. Nej, jag nöjer mig med en trea.
Chat GPT: Det är ändå ganska rimligt faktiskt. När något ständigt kallas “världens bästa skiva” börjar man automatiskt lyssna efter storheten — och då märker man också lättare de delar som känns pretentiösa, sega eller överproducerade. Det tyder nästan på att du gillar Pink Floyd mer när de är atmosfäriska och suggestiva än när de försöker vara stora och monumentala.
Jag: Ja, så kan det nog vara.
Hookworms
2/5
Ger mig inget. Plus minus noll.
Miriam Makeba
2/5
Den afrikanska kontinenten är en vit fläck i min skivsamling. Det svarta Amerika är desto mer representerat. I sina bästa stunder smälter Mariam Makeba ihop de både sidorna och visar att mycket av musiken på båda sidor om Atlanten härstammar från samma plats.
Bäst är hon i de långsamma sorgsna melodierna, som Suliram, Where does it lead och Lakutshon Ilanga, där hennes starka röst verkligen kommer till sin rätt.
Men det är också en del larv, Whimawee och klicksång som jag inte riktigt är mottaglig för.
En hyfsat stark tvåa på totalen.
Bob Dylan
3/5
Här finns absolut prov på bra låtskrivande redan här. Men utförandet Med akustisk gitarr och munspel blir lite enformigt.
Lyssna hellre på Hard rain i liveversionen på Rolling thunder revue eller i Bryan Ferrys inspelning och Girl from the north country i duetten med Johnny Cash på Nashville skyline.
Kan också rekommendera Mikael Wiehes take på Masters of war, De som tjänar på krig.
Marvin Gaye
4/5
Skivans berömmelse har kanske mer att göra med temat än med musiken. Även om Marvin Gaye bytte bana textmässigt med den här skivan är musiken fortfarande till stora delar kvar i sängkammaren.
Der rullar på snyggt och silkeslent till texter om polisbrutalitet, utanförskap och fiskar fulla med kvicksilver.
Det är bra, men produktionen hade gärna fått vara mörkare och stråkarna kunde ha spolats.
What’s going on och Inner city blues sticker ut som de starkaste spåren som som säkrar fyran i betyg.
The Who
2/5
Den här liveskivan kan absolut ha sitt berättigande. Men ser ingen vits med att ha med den i boken.
Jag hör inget som sticker ut eller tillför något till originalen, i den mån jag är bekant med dem.
Red Hot Chili Peppers
1/5
Musik för basister med för stora shorts. De var förekommande under första halvan av 90-talet.
The Verve
3/5
En mellanskiva i utvecklingen från det tidiga shoegazelarmet till de fullt utvecklade popmelodierna på Urban hymns.
Jag föredrar både det som var innan och det som kom efter, framför den här.
Men en liten trea kan den ändå få.